Vänder blad

2013 har varit det värsta och mest känslomässigt krävande året vi haft i vår familj, samtidigt har vi fått uppleva det bästa.
Vi har fått ett till mirakel i familjen.
Vackraste lilla Ebba kom till oss på alla hjärtans dag.

I allt det lyckliga har vi dock kämpat med mörker och stundvis har jag tänkt att nu ger jag upp.
Vissa dagar vill jag bara ta på mig skorna, gå iväg och aldrig mer blicka bakåt. Vissa dagar har jag tänkt att mitt liv inte är allt jag vill ha. Att det borde finnas mer, eller kanske mindre.

Vi har haft ett riktigt kämpigt år och det är nu på slutet som det har eskalerat till en nivå där vi knappt kan se en ljusare framtid.

Ilska, ångest och skuld är dagliga känslor nu när 2013 lider mot sitt slut.

Vi välkomnar 2014 och hoppas på att det ska vända. Om inte, då får vi leva i detta  ett tag till. Kämpa, kämpa, kämpa.

Måtte det bli bättre älskade lilla flicka! Mamma vet inte längre vad som är upp eller ner.

Gott nytt år!

Jul

Danföredanföre dopparedan!
Här hemma är det kaos i vanlig ordning.
Julklapparna ligger i påsar, väntar på att bli inslagna.
Hälften återstår dock att köpas, imorgon är det jag och alla andra som ska kriga på jakten efter det sista.

Varför kan jag inte lära mig från tidigare år, börja i tid, var förberedd.

Lillsnurp har haft en jobbig helg.
Många utbrott och gnälliga timmar.
Jag har jobbat och missat nästan hela helgen, när jag kommit innanför dörrarna har jag känt att jag vill vända om och gå igen.

Jag har haft svårt att hitta känslan av kärlek när jag handskats med mitt barn, svårt att förstå vart ordet älskar passat in. Denna helg tog ett steg för långt för mig.

Nu är det snart dags för de små att sova och jag ska försöka rannsaka mig själv, hitta tillbaka dit där jag kan få känna glädjen över att vara mamma.

Hur ska man orka vara en förebild när man knapot orkar att öppna ögonen längre?

Den här onda spiralen.
Den suger energin och nu är den slut.
Hur ska man börja orka när man aldrig får ett avbrott, aldrig får en paus?

Man säger till oss att det blir bättre,  hon blir äldre.
Men det kan inte vara meningen att vi ska bråka och gråta fram tills dess.

Huvudvärk

Min huvudvärk blir bara värre och värre.
Jag har intalat mig att det beror på stressen.
Stressen att försöka göra rätt hela tiden.
Stressen att finnas till hands hela tiden.

Tog mig i kragen och gick till optikern, kanske där skulle finnas en annan förklaring jänte stressen.
Diagnosen blev överansträngda muskler, glasögon är beställda och dom bör användas hela tiden.

Nu inväntar jag leverans så jag kan börja vänja mig vid att ha dom på.

Glasögonorm, det är det nya va?

Fina, underbara unge.
Den här kvällen vill jag bevara länge.
Det är det här som gör att man orkar.

Idag har vi haft det så bra, mysigt och härligt.

Visst har vi haft dispyter, kanske sådär bråkigt som en “normal” familj kan ha det ibland.
Det är normalt hemma hos oss, när vi har lugna kvällar så kan det jämföras med stökiga kvällar hos en annan 🙂

Min tjej har vart sådär fin som bara hon kan vara ❤

Morgondagen ska bjuda på samma, det har vi bestämt!

Igen infinner sig frustrationen i den lilla kroppen och man ser hur ångesten stålsätter sig inom henne.

Ett utbrott av känslor fullständigt sprutar ur min lilla flicka.

Leksaker kastas, möbler flyttas i ilska, hjärtskärande skrik.

Och vad gör jag som mamma?
Det enda jag kan göra, jag väntar…..
Väntar ut stormen, när den börjar lägga sig omfamnar jag den utmattade lilla tjejen, hon andas häftigt och gråter okontrollerat.
Salta tårar, en snorig näsa.

Där, i det ögonblicket finns bara vi två.
Jag glömmer hur arg jag blivit, glömmer min egen frustration och känner endast kärlek och medlidande.
Jag känner igen mig själv i detta knyte, jag vet hur kroppen kan börja dansa av sig själv i oron.
Den går inte att skaka bort, hänger som ett moln över en.
Men jag är vuxen, jag kan hantera det, det kan inte hon.
Min lilla Thea!!

Mitt hjärta går sönder varje gång dessa utbrott kommer, och det blir allt mer ofta.
Förut fanns dom inte alls, nu ser vi dom komma 3-4 gånger i veckan.

Hur ska vi hjälpa dig?
Hur ska vi hjälpa oss själva?

Första snön faller

Som varje år faller första snön tillsammans med regn.
Blött, kallt och enerverande enligt mig.

Jag älskar snön det är inte så, jag väntar på den riktiga snön bara.

Men för barnen är det här minst lika spännande om inte mer roligt, den första snön på året sätter lixom en stämning hos de små.

Det pratas för fullt här hemma om snögubbar och snöbollar, snöänglar och snöbollskrig.
Tänk att få vara så befriad,  att få känna lycka och sorg helt obehindrat.

Det börjar bli svårt att se dessa ljusglimtar, dom känns så långt bort.
Den när min dotter lyser med ögonen och tittar förundrat på den blöta, blaskiga grå asfalten.
För henne är det snart dags att ta fram pulkan, för mamma är det snart dags att pulsa genom den vita kalla snön fram och tillbaka till förskolan var dag.

En påfrestande akt, ett stressigt moment.

Jag drömmer om den vintervita härligheten då man tar med sig hjälmen och vantarna till pulkabacken, eller när man på morgonen kokar varm choklad och brer ostsmörgåsar för att spendera en dag på isen i den sköna solen.

Vi gör sånt vi oxå, absolut.
Det är bara det att för oss innebär det en otrolig mängd tålamod och extremt mycket krafter som rinner ur oss.

Varför skapar man en idyll som man aldrig kommer uppnå?

En okej morgon

En morgon utan bråk fick vi idag!
Men det hänger där i luften, bakom lyckan, väntandes.
Hela tiden är jag rädd att bubblan ska spricka, för det gör den. Ofta.

När mörkret nu har infunnit sig och dröjer kvar efter natten så har det reulterat i att barnen sover längre, vilket i sin tur har lett till en stressad mamma och otåliga barn.

Ställa klockan är nu ett måste för att inte oroa den lilla kroppen mer än nödvändigt.

Vi ska även införa ett veckoschema där skrutt får vara med och planera veckan varje söndag.
Sätta upp bilder dag för dag och på så sätt känna sig delaktig och mer förberedd.

Jag börjar mer och mer oroa mig för mötet med tomten, alla klappar och dagen då allt kommer vara annorlunda.
För andra barn är det något att se fram emot och dagen är den bästa som finns.
I vårt hem finns det oxå en liten tjej som längtar och längtar men det kan bli en katastrof när vi väl kommer fram.
Det kan bli för stissigt och för många beslut. Det kan skapa stress hos henne som vi får ta sviterna efter.
Men det är Jul, och alla barn förtjänar en riktigt Jul.

Förberedelser är A och O.

Du är vackrast i världen

Länge sedan nu

Mycket har hänt och det har varken funnits ork eller tid till att skriva.

Efterlängtade lilla Ebba kom till världen den 14 februari och är allt vi kunnat önska oss.

Storasyster Thea är glad och stolt.
I samma veva som Ebba kom till oss började en process med bup och extra samtal på dagis för Thea.

Vi har misstänkt en längre tid att Thea skulle ha någon form av diagnos, troligtvis Adhd, detta har vi fått bekräftat att det mycket möjligt är via bup.
Det har resulterat i dispens på dagis (utökade timmar under mammaledigheten) och åtgärdsprogram.

Det är så mycket frustration hemma hos oss i dagsläget.
En liten tjej som fajtas med inre ångest, vredesutbrott och alla möjliga svårigheter.
En mamma och en pappa som känner sig vilsna i sin föräldraroll och börjar tappa tron på sig själva.

Jag har nu bestämt att denna blogg mestadels kommer att vara min länk, mitt sätt att få skriva av mig.
Det kommer inte alltid vara vackert, inte heller tänker jag måla över eller försköna det vi tillsammans går igenom.

Våra döttrar är det bästa som hänt oss och vi kämpar på i motvind varje dag.

Det här skrev jag tidigare idag ner på papper och känner att det är dags att vara öppna mot världen hur man faktiskt kan och får känna.

En kväll fylld med ångest, tårar och taskig självkänsla.

Igår rann bägaren över.
Enda in till mitt innersta kände jag skam, vrede och sorg.

Jag kände att livet var orättvist, grundade över varför just VI drabbats av det här (Som att det vore världens undergång). 

När den man älskar högst av allt blir till den man föraktar mest (just i den stunden) rasar världen och alla skuldkänslor slår en rakt i ansiktet.

Du älskade lilla flickebarn, du kan få mig att inse storheten av ordet “hat” samtidigt som du fyller mig med enorm kärlek, så mycket kärlek och värme att jag blir lika förvånad varje gång den “andra” känslan tar över. 

Tillsammans SKA klara vi det här, genom eld och vatten.
Vi måste bara lista ut hur, snabbt, för mamma känner sig urholkad och döende.

Ja så känns det.

Detta är hur jag som mamma känner varje dag, hur skratt och glädje så enkelt kan förvandlas till sorg och hat.

Missförstå mig inte, jag älskar min dotter mer än ord kan beskriva, det är just därför jag skriver det här!!

Nära nu!

Jag kan nästan känna bebis lukten

Imorgon ska jag på ett viktigt besök som kommer avgöra om jag får träffa min lilla bebis den här veckan 🙂

Mina tummar och tår är knutna!!

LIVET TILLSAMMANS