Mycket har hänt och det har varken funnits ork eller tid till att skriva.
Efterlängtade lilla Ebba kom till världen den 14 februari och är allt vi kunnat önska oss.
Storasyster Thea är glad och stolt.
I samma veva som Ebba kom till oss började en process med bup och extra samtal på dagis för Thea.
Vi har misstänkt en längre tid att Thea skulle ha någon form av diagnos, troligtvis Adhd, detta har vi fått bekräftat att det mycket möjligt är via bup.
Det har resulterat i dispens på dagis (utökade timmar under mammaledigheten) och åtgärdsprogram.
Det är så mycket frustration hemma hos oss i dagsläget.
En liten tjej som fajtas med inre ångest, vredesutbrott och alla möjliga svårigheter.
En mamma och en pappa som känner sig vilsna i sin föräldraroll och börjar tappa tron på sig själva.
Jag har nu bestämt att denna blogg mestadels kommer att vara min länk, mitt sätt att få skriva av mig.
Det kommer inte alltid vara vackert, inte heller tänker jag måla över eller försköna det vi tillsammans går igenom.
Våra döttrar är det bästa som hänt oss och vi kämpar på i motvind varje dag.
Det här skrev jag tidigare idag ner på papper och känner att det är dags att vara öppna mot världen hur man faktiskt kan och får känna.
En kväll fylld med ångest, tårar och taskig självkänsla.
Igår rann bägaren över.
Enda in till mitt innersta kände jag skam, vrede och sorg.
Jag kände att livet var orättvist, grundade över varför just VI drabbats av det här (Som att det vore världens undergång).
När den man älskar högst av allt blir till den man föraktar mest (just i den stunden) rasar världen och alla skuldkänslor slår en rakt i ansiktet.
Du älskade lilla flickebarn, du kan få mig att inse storheten av ordet “hat” samtidigt som du fyller mig med enorm kärlek, så mycket kärlek och värme att jag blir lika förvånad varje gång den “andra” känslan tar över.
Tillsammans SKA klara vi det här, genom eld och vatten.
Vi måste bara lista ut hur, snabbt, för mamma känner sig urholkad och döende.
Ja så känns det.
Detta är hur jag som mamma känner varje dag, hur skratt och glädje så enkelt kan förvandlas till sorg och hat.
Missförstå mig inte, jag älskar min dotter mer än ord kan beskriva, det är just därför jag skriver det här!!
MammaTillThea 